Runeberg, Nino

En finlandssvensk Alceste

"En del av tillvaron står i vår makt, en annan del icke." Med dessa ord inleds den grekiske filosofen Epiktetos berömda Handbok i livets konst, som Nino Runeberg förtjänstfullt översatte år 1919, och orden kan naturligtvis tillämpas på honom själv. Sin födelse kunde Runeberg inte påverka, lika litet som sin dödlighet. Och frågan är om inte detsamma kan sägas om centrala element under hans livsvandring, icke minst den genomgående starka dragningen till teosofi, kristen och orientalisk mystik samt en – med Thomas Warburtons formulering – "starkt romantisk astronomi".

Nino Runeberg var och förblev en särling i tillvaron, utan hemkänsla i den moderna verkligheten. Betecknande nog publicerade han sina första diktsamlingar under pseudonymen Alceste – samma namn som Molières misantrop. Dessvärre förde den kompromisslösa viljan till ärlighet och sanning honom in i landskap dit få ägde kraft att följa honom.

Från Bajguribacken till Mexicos tron

I ett kåseri har Ralf Parland tecknat ett älskvärt porträtt av särlingen: det är vår, och i Bajguribacken i Grankulla banar Nino med sin penna väg för smältvattnet genom hästspillningen. Som vi ser kan pennan användas till mycket, i fallet Runeberg såväl till prosa som till lyrik och dramatik.

I debutarbetet Dikter (1899) ingår en del dikter med patriotisk resning, vid sidan om strövers och historiska pastischer. Mottagandet var svalt, också för Nya dikter (1902), vari en viss topeliansk efterklang har noterats. Inte heller Dikter III (1908), med dess orientalistiska färgsättning och korstågssymbolik, innebar något genombrott; därtill var samtiden alltför rationalistisk för att låta sig imponeras. Men inte heller eftervärlden har tagit till sig Nino Runebergs poesi eller prosa, vare sig tragedin Maximiliano, kejsare av Mexico (1918), brevromanen Conrad-Emile (1922), med motiv från amerikanska frihetskriget, eller något annat.

Lysande översättningar

Revansch fick Nino Runeberg ändå med sina lysande insatser som översättare. Första upplagan av Bhagavad-Gita, Herrens sång, en helig text på sanskrit, utkom 1910 – här fanns och finns den kontaktyta mellan text och uttolkare som saknades mellan mystikern och det småborgerliga Grankulla.

Också i annan mening aparta verk som Lewis Carrolls Alice i underlandet och Wilhelm Buschs Max och Moritz fann i Runeberg en uttolkare på samma våglängd. Liksom, som redan nämnts, den stoiske levnadskonstens stormästare Epiktetos, med kloka ord av tröst åt en jordiskt missanpassad själ: "Den som har intagit sin rätta plats i det inre livet, tittar inte omkring sig efter bifall i det yttre."

Text: Nalle Valtiala
Bild: ur Nino Runebergs verk "Efterlämnade dikter"

Källor:
Uppslagsverket Finland 1-3, Helsingfors 1982-83
Warburton, Thomas: Åttio år finlandssvensk litteratur, Helsingfors 1984

Verk av Nino Runeberg:

Dikter, 1899
Nya dikter, 1902
Dikter III, 1908
Alkemi, planetmystik och symboler I-IV, 1910-11
Maximiliano, kejsare av Mexico, 1913
Maltesarne: ett världshistoriskt mysterium, 1918
Valda dikter, 1920
Conrad-Emile, 1922
Legender, 1928
För Bröder, 1931
Efterlämnade dikter, 1935

Översättningar bl a:
Bhagavad-Gita, Herrens sång, 1910
Wilhelm Busch, Max och Moritz: en historia i sju pojkstreck, 1913
Epiktetos, Handbok i livets konst, 1919
Lewis Carroll, Alice i underlandet, 1921
Maurice Paléologue, Kejsar Alexander II:s tragiska kärlekssaga, 1924
Heinrich Hoffmann, Kung Nötknäppare och den sjuke lille Pelle, 1924